Tankar om självskador och lyckohormoner
Jag har kämpat emot mina självskadeimpulser så länge nu att jag försöker hitta ursäkter för att faktiskt få göra det. Jag "dagdrömmer" inte ens om att göra det på ställen som är lätta att dölja. Jag vet att nu skulle jag inte kunna "nöja mig" med exempelvis låren. Det ger inte tillnärmelsevis samma kick som när jag gör det på armarna.
Det är som... koffeinfritt kaffe när man är så trött så att man nästan somnar stående. Det hjälper inte.
Jag är en missbrukare. Folk har svårt att förstå det där. Nej, jag självskadar inte för uppmärksamhet.
När man skadar sig så frigörs en typ av endorfiner i kroppen (betaendorfiner).
Endorfiner är den signalsubstansen som har störst positiv effekt på kroppen och det kallas mer än ofta för belöningshormoner och lyckohormoner
Ungefär som när man dricker alkohol, alltså.
Alkohol förstärker endorfinernas effekt på hjärnans belöningssystem.
Mat med mycket fett och socker ger ökade endorfinnivåer. Endorfiner har en lugnande verkan på kroppen och därför blir man ofta sockersugen när man befinner sig i stressade situationer.
Det har alltså inte ett dugg med uppmärksamhet att göra, det har med belöning, lycka och inre lugn att göra. Men det är okej, inte ens alla som jobbar dagligen med den här typen av beroende vet om detta. Dom flesta tror hett och innerligt att det beror på "hej, se på mig, jag är trasig, tyck synd om mig". Det irriterar mig som fan.
