En utomordentligt urkass dag...
Idag är en sådan där dag där jag verkligen inser att jag är sjuk. Andra dagar kan jag lura vem som helst, även mig själv, att jag är frisk, men inte idag. Nu sitter jag vid ån, och lyssnar och tittar och känner mig allmänt sjuk. Jag var tvungen att komma hemifrån nu, när ungarna sover och jag inte behöver få dåligt samvete för att jag "smiter".
Mår så satans dåligt! Världen gungar under mina fötter, tårarna bränner bakom ögonlocken och jag skiter i vilket. Jag vet att denna dippen beror på medicinen som jag håller på att trappa ner, men jag vill ändå trappa ut den helt för jag tror inte att den hjälper. Visst, jag blir sämre av att trappa ner den, men jag tror inte att jag blir bättre av den..
Jag borde nog ta mitt mående på allvar denna gången, det gick ju inte överdrivet bra förra gången jag blundade för det, men jag VILL ju klara mig. Det är därför jag sitter här vid ån. För att jag vill. Jag vill orka vara hemma, jag vill orka med min familj.
Jag tog med mig rakbladen hit. Jag kommer inte göra något med dom, men dom är med mig. Bara det är ganska sjukt. Jag kanske borde åka in om jag inte mår bättre imorgon... Men jag vill inte, jag vet ju att det inte hjälper att vara inlagd.. Men... Jag vill dö. Jag orkar inte och jag är så satans trött på att inte orka. Varför kan jag inte bara få ORKA? Kallt som fan är det iallafall och nu är jag dessutom blöt om både fötter och arsle, så nu är det dags at
t gå hemåt innan jag drar på mig lunginflammation... Orkar inte med MER skit... Kanske ska "bekänna" för min man hur jag mår just nu också... Har ju lovat både honom, psykologen, gruppterapueten och läkaren att vara ärlig mot iallafall honom om mitt mående försämras, och det kan man väl säga att det gjort...
