totaltkaos.blogg.se

Jag var med om en väldigt rolig -och förbannat sorglig- händelse för några år sedan, en person som alltid hävdat att hen VALT att vara lycklig, för hen har alltid valt att lägga fokus på det positiva medan hen valt att inte ägna det negativa en tanke. Psykisk hälsa är ett val, inte ett öde och "du är inte sjuk, du är bara så satand negativ" och allt det där. Sen gick den här personen in i väggen. Med tillhörande depression, minskad ork och ökad ångest. Karma.

Hade jag haft möjlighet att välja hur jag skulle må, så hade jag utan tvekan valt att orka leva.

 För det är sanningen i dagsläget: det är inte så att jag nödvändigtvis vill DÖ, men jag orkar verkligen inte leva. Jag orkar inte avsluta mina projekt, jag orkar inte leka med mina barn, jag orkar inte hjälpa min man med matlagning, disk, tvätt... Jag orkar knappt gå ur sängen. 

Det handlar bara till 50% om lathet. För jag tänker inte låtsas som att jag inte är lat. Jag är lat som fan. Men latheten KAN jag bortse från. Jag KAN stoppa undan latheten och bädda sängen, städa, ge barnen närhet och kärlek och mat, ge min man den uppmärksamhet han förtjänar.

Sen har jag maniska perioder, där jag skulle vilja möblera om i varenda rum, slipa och måla om varenda möbel, sy nya gardiner,  lära mig att virka efter beskrivning (kan bara virka på frihand), lära mig sjunga efter noter (det här med beskrivningar är inte min grej), lära mig spela på den där förbannade orgeln vi har, som har samlat damm i evigheter och som jag med nöd och näppe lyckades få min mor att komma ihåg att morfar -PÅ SIN DÖDSBÄDD- sa att jag skulle göra vad som krävdes för att få den. Han sa samma sak om farfarsklockan och om kristallkronan, men min bror hade den dåliga smaken att ta den när mamma flyttade från huset. Och kristallkronan... "du tror väl inte att jag släpper den medan jag är i livet? Nejdu, du får plocka den när jag är död... om du hinner före dina syskon". (Ragatan kan inte försvinna fort nog enligt mitt tycke.)

Dessa maniska perioderna är dessvärre både färre och kortare än mina depressiva perioder. Vi kan ta som exempel, min senaste depressiva period höll i sig i minst 6 månader, säkert närmare ett år. Min senaste maniska period höll i sig i ungefär 6 timmar... Det var för övrigt idag jag hade den "maniska" perioden... Jag möblerade om på yngstas rum, sorterade bort vinterkläderna, tömde skohyllan och hatthyllan på grejer som ALDRIG ANVÄNDS, och tömde underdelen av det där skitfula vitrinskåpet som jag norpade från det där äckliga kräket jag kallar mamma. (Min far köpte det till min mor, citat från häxan: "för miiiina pengar". Det tror jag vad jag vill om, och nu för tiden står det där fula jävla vitrinskåpet i vårt satans vardagsrum och påminner mig ständigt om de hemska omständigheter som jag tvingades växa upp i).

Vi ska kasta den där äckliga möbeln på torsdag, för då ska maken hämta vår nya GIGANTISKA soffa, så åbäket får inte längre plats i vårt hem. Det ska bli så skönt att faktiskt få plats hela familjen i soffan, det får vi nätt och jämnt nu, i den lilla tresitsig vi har (vi är 5 Pers, och jag råkar ha ett arsle stort som en ladugårdsdörr som en direkt biverkning av mina 100+ kilon som delvis kommer sig av uttråkning och delvis av depressioner).

Och som vanligt så börjar jag med ett ämne och slutar flera mil ifrån det ämnet. Då ska ni ändå veta att jag stoppar mig själv från att skriva om de miljoner ämnen som jag kommer på däremellan. Varje inlägg jag skriver tar enormt lång tid att plita ner, för jag hamnar alltid på sidospår rent tankemässigt. Jag tror att det märks rätt väl på vad jag skriver, men till viss del så hoppas jag på att min blogg ska kunna belysa borderline på ett sätt som gör att man kan se att alla med borderline inte är elaka häxor som man ska fly ifrån så snabbt man kan... vissa av oss är faktiskt offer för våra omständigheter. 

Jag är en väldigt snäll person. 

Absolut, jag ballar ur då och då, framförallt när jag tror att jag ska bli lämnad av min man, då kan jag bli riktigt elak faktiskt, och jag anklagar honom för att vara otrogen och säger saker som jag vet kommer såra honom djupt. Logiken i det är svår att beskriva, men det är lite som "du kan inte såra mig för jag sårar dig först". Barnsligt som fan. 

Men jag är egentligen snäll. Jag gör mitt bästa för att lyssna (Även om mina tankar fladdrar), jag gör mitt bästa för att hjälpa människor som står mig nära, jag älskar mycket, jag skrattar högt, jag är klantig som fan, jag bjuder på mig själv, mår du dåligt så kommer jag gärna och försöker pigga upp dig, jag FÖRSÖKER verkligen att inte lyssna på skitsnack, och oavsett vad du har gjort för att skada och såra mig så försöker jag att vara opartisk om jag tvingas berätta för någon vad som hänt, för jag VET att jag knappast är oskyldig till situationen som uppstått, jag är mycket, men oskyldig är inte ett ord som jag använder för att beskriva mig själv. Sen är jag duktig på att ha kort minne och på att "driva iväg"

Nu gjorde jag det igen...