totaltkaos.blogg.se

Jag vet att jag är korkad. Jag går emot alla mina signaler, både de fysiska och psykiska, men helt ärligt, jag känner inte att jag har något val. Hade jag haft nåt fast arbete nånstans så hade jag sjukskrivit mig förra året, men jag kan inte göra det, för då försvinner mina jävla inbokade pass.

Ångesten river under huden på mig, jag har stickningar i armar och ben, ryggen känns som att den ska gå av, mina stressexem kliar som fan, hjärtat rusar, och strax bakom ögonen känner jag en konstant ansamling av paniktårar. Jag hör fortfarande panikskrik i huvudet. I huvudet så ser jag fortfarande hur benen viker sig, hur jag landar i en hög på golvet medan jag panikskriker. Sådär högt, gällt och hulkande på samma gång.

På mornarna, när väckarklockan ringer, så ser jag i mitt huvud att jag ligger kvar i sängen, med öppna ögon, oförmögen att röra en muskel.

Jag ser mig själv sjunka ihop, "jag orkar inte mer" som ett mantra, "Jag kan inte längre" som en slags omväxling.

Jag undrar vad det är som hindrar mig. Jag kanske inte är så sjuk som jag tror? För hade jag vart så sjuk, så hade jag ju inte kunnat hindra mig själv från att bli den där snyftande gelén?
Hade jag varit så sjuk, så hade jag väl inte klarat att jobba sex dagar i veckan? Jag hade väl inte klarat att gå upp, sminka mig, fixa mig och barnen och gå till jobbet och jobba och hämta minstingen och sen dessutom träna (som jag gjort en del sista veckan)?

Jag går liksom runt och väntar på att bryta ihop, för att få se vart gränsen går, men den kanske inte finns egentligen? Man kanske inte bara tar slut, sådär som jag ser framför mig att man gör?