totaltkaos.blogg.se

Minns en gång när jag ringde och sa att jag hade migrän, han telefonterroriserade mig i tre dagar, tills jag svarade. "Inte en jävla chans att du skulle missa terapin på grund av migrän, du kom till och med hit dagen efter ditt självmordsförsök, så berätta varför du inte kom, annars ber jag läkaren om de intyg som krävs för att du ska bli tvångsinlagd" och den gången rörde det sig bara om att jag var för feg för att erkänna att jag inte hade råd att åka dit den dagen. Sedan dess missade jag aldrig ett möte med honom.

Jag tror helt klart att den nya är lite mer naiv. Och jag skulle verkligen behöva sömnen. Flera timmar där ungarna är iväg och gubben jobbar och jag bara kan sova. Det vore inte förjävligt illa. 

Jag är så trött att jag inte orkar sova. Jag är så jävla rörlig när jag sover så jag ORKAR inte somna. Vet att jag inte blir piggare av att sova egentligen, samtidigt som jag inget hellre vill än att sova flera dagar i sträck. Jag är så trött och så slut att jag mår illa. Tanken på mat äcklar mig, och även om jag vill gå ner i vikt så kan jag inte äta lika sällan som jag skulle önska att jag kunde. Såpass sällan att illamåendet skulle hållas i schack. Det räcker fint med dom ätstörningar jag har, jag behöver inte underlätta för ännu en. Har insett att om jag äter runt 400-500 kalorier per dag, så mår jag bara illa efter middagen. Pratade med Änglasyster ikväll angående mitt kaloriintag. Jag vet att hon menar väl, men det ligger djupare än att jag bantar. Det ligger i varje cell. Jag fixar det inte just nu. 

Min psykolog frågade förra veckan var min gräns låg när det gällde kaloriräkningen,  bara det faktum att jag ljög och sa att jag aldrig äter under 900 och aldrig över 1200 är ett varningstecken, jag vet det. Men jag vet också att hon skulle ge mig samma uppläxning som Änglasyster gjorde. Bara det att när det kommer från ÄS så vet jag att det är uppriktigt, jag kan hantera det. Jag vet att hon ÄR orolig. På grund av hennes förflutna och av mitt. Psykologen vill bara tjäna pengar. Och ge mig dåligt samvete för att jag har suicidtanlar trots att jag har barn.

Tro mig, jag vet mycket väl, i praktiken, vilken ilska, vilket hat, alla frågetecken och all sorg som skulle fylla mina barn om jag begick självmord. Jag är inte korkad. 

Det är bara tankarna och känslorna som stökar till realiteten lite. Känslorna av att aldrig vara bra nog, rädslan att min sjukdom kommer förstöra för mina fina barn, vetskapen om att min man skulle göra allt för barnens bästa, han skulle slåss med näbbar och klor för att skydda dom och till slut skulle han gå vidare, hitta en ny kvinna, en som är frisk och kapabel att älska våra barn på ett mer tydligt sätt än vad jag någonsin kunnat. Och min enda tanke/känsla 

 kring det hela är "fan vad mycket bättre deras liv vore om jag inte fanns", oavsett hur logiskt jag kan se på det.

Jag lever på ord. Jag kan inte "tolka" andra människors handlingar. Jag måste få höra -gärna var femte minut- att personen ifråga älskar mig. Ofta måste jag fråga min man "älskar du mig nu?" (Då inte menat att han inte älskat mig tidigare. Mer om han fortfarande gör det) På grund av mina svårigheter med att tolka, så kan jag heller inte VISA att jag älskar någon. Jag känner att hjärtat blir varmt och stort, men jag kan inte uttrycka det med handling. Jag försöker, som fan, men jag är riktigt urkass på det. Därför säger jag det istället. Ord har alltid betytt mer i min värld. Alltid. Det har alltid varit mer äkta. Antagligen för att jag aldrig lärt mig hantera känslor. När jag försöker visa känslor så blir det bara ihopblandat, jag gråter när jag är förbannad, jag skäller och visar ilska när jag är ledsen eller rädd.

Jag är så trasig så det känns ofta hopplöst. Jag har inget som helst tålamod till "småsaker", så jag gillar att jämföra mig själv med ett 10000bitars pussel. Visst, jag kan sitta och leta efter rätt bitar ett par minuter, sen river jag ner skiten i kartongen igen, suckar och går därifrån. Jag har inte tålamod att sitta och nysta i småsakerna, och dom stora sakerna har jag redan nystat klart i. Jag har ältat och pratat och bearbetat och ältat och haft panikångest och pratat och ältat lite till om dom stora sakerna. Dom där livsavgörande händelserna som gjort att min livsvilja gett med sig. 

Nu är det bara småsaker kvar, som att ta igen alla missade tillfällen att lära sig adekvata känslor. Och det känns som matteuppgifterna när jag gick i skolan. 

Jag satt och grät dagligen över den där jävla matten. Jag övade, stenhårt, fram tills den punkten att jag insåg att den berömda "polletten" aldrig skulle ramla ner hos mig. Men jag satt där år ut och år in och försökte hitta egna sätt att lösa problemen på. Jag grät och jag pluggade och jag grät och var tvungen att göra om hela skiten för att blyertsen suddades ut av tårarna och jag kom inte ihåg hur jag hade gjort heller, så varje ark jag grät sönder var minst ett ark till som jag var tvungen att göra om helt från början.

Hur litet det än ser ut för "normala" så är jag rädd att känslopolletten aldrig kommer ramla ner, precis som mattepolletten aldrig gjorde. 

Jag är livrädd att det bara ska gå utför från och med nu. Mitt mående har bara blivit sämre och sämre ju längre jag gått i terapin. Därför funderar jag på att avsluta nu, medan jag fortfarande "ligger på topp". Bara skita i allt som har med terapi och läkare och mediciner och bara... ge upp. Låta livet ha sin stilla gång. Tänka att "jag växer nog ifrån det" och "det är bara en fas". Jävla fan. Det är bara en fas som hållt i sig i 15 år. Mer än halva mitt liv.