totaltkaos.blogg.se

Ta min son, till exempel. Han är 11 år, ser storleksmässigt ut att vara ca 14, men han lider av trotssyndrom och det finns andra utredningar som väntar. Trotssyndromet gör att han beter sig som ett barn i treårsåldern när han får en tillrättavisning, eller när någon visar att den är en auktoritet, eller när han inte får som han vill, eller när han anser att något är orättvist gentemot honom.  Han trotsar om allt. Hela sin vakna tid. Han ska inte gå upp, han ska inte klä på sig, han ska inte äta frukost, han ska inte gå till skolan, han ska helt enkelt ingenting om han inte anser att det i stunden är roligt och givande för honom. Scheman hjälper inte. Tidstockar  hjälper inte. Hot hjälper inte. Bestraffning hjälper inte. Belöningar hjälper om de innehåller socker, men jag kan omöjligt muta honom till uppfostran med tanke på att han redan väger för mycket. 

I och med att han trotsar om allt hela tiden så skulle det betyda att jag eller min man aldrig någonsin skulle kunna vistas i det offentliga rummet tillsammans med min son. För hur lätt är det att ta någon som är lika lång som en själv under armen och gå bort från situationen som utlöser utbrott? Och vad är en bra dag i och med att han trotsar om ALLT?

Beroende på statusen på min egna psykiska ohälsa så hanterar jag även hans utbrott på olika sätt. Har det varit ett par dagar där jag haft lugn och ro såväl på insidan som på utsidan, när medicinerna hjälpt mot ångesten som de ska, när jag har sovit bra (sover tillräckligt tidsmässigt gör jag, nästan alltid, men det är en förbannad skillnad på kvalitén på sömnen. Har jag legat någorlunda still på natten,  och inte gnisslat sönder käkarna så har jag sovit fan så mycket bättre än om jag spenderat natten med att prata osammanhängande, skicka ninjasparkar mot min man tills han ramlar ur sängen och samtidigt gnisslar tänderna så att bettskenorna går sönder), när jag haft möjlighet att äta på ett bra sätt, när jag haft orken att fokusera på det positiva, då har jag möjlighet att göra det jag vet funkar bäst: tala med lugn ton, berätta att jag älskar honom och att jag förstår att han tycker att det är jobbigt att han inte får köpa en 50-tumstv, men att vi faktiskt inte har råd med sådana utgifter bara för att han fått ett infall och att vi inte får dom pengarna bara för att han skriker, svär och hotar både att göra oss illa och att göra sig själv illa, eller att det inte är värt att hota med självmord för att man inte får äta en chokladkaka på en tisdag när man vet att man bara får äta godis på lördagar. 

Har jag däremot haft en jobbig dag med många egna självmordstankar, självskadeimpulser som varit svåra att stoppa, mycket gräl och bråk och tjafs, många ångesttriggers, dålig sömn ett par nätter, många intryck som jag har svårt att sortera och såvidare så tänker jag mig inte alltid för, utan tar på mig en auktoritetroll, för jag är hans förälder och när det kommer till just den här saken så bestämmer jag och tills han är myndig så har han inte rätt att yttra sig kring vilken storlek på tvn vi har. De dagarna är körda redan innan jag väckt honom. De dagarna säger jag "du är inte den enda här som är trött jag är också trött, men du SKA gå upp ur sängen NU", istället för att säga "jag förstår att du är trött, det är jag också, men vet du? Både du och jag brukar piggna på oss om vi äter lite frukost, vad sägs om att prova det?"

Jag är förbannat säker på att även psykiskt friska föräldrar till "normalsvåra" barn har lätt att tappa humöret och bli lättirriterad och lite "bossig" om barnet varit på dåligt humör ett par dagar och låtit det gå ut över såväl föräldrar, som skolkamrater,  lärare, småsyskon och husdjur. Tänk då att dessa dåliga dagar har varat dagligen i 11 år. Förstå hur slut man är. Hur spyfärdig man är på all jävla pedagogik eftersom det funkar i 5 minuter och sen måste man helt ändra taktik och synsätt på världen. Lägg sedan till en svårbehandlad ångest och en avgrundsdjup grunddepression. Jag borde alltså inte få gå utanför dörren på mina dåliga dagar,  för jag är lättirriterad på mina barn, jag kan höja rösten inne på Ica och vräka ur mig att "om du nu inte lägger tillbaka den där godisbiten på EN GÅNG så FÅR DU INGET LÖRDAGSGODIS IMORGON", trots att förbipasserande enbart hört ett halvgnälligt "men snäääälla mamma, jsg kan väl få den här idag,  det är ju faktiskt freeeedag", men dom har ingen aning om vilka knappar han tryckt på på vägen till affären, dom har ingen aning om hur många gånger han hotat med självmord för "skitsaker" just den dagen,  och vad dessa hoten väcker inom mig just på grund av att jag älskar min son, jag vet att han har svårt att förstå varför en del saker "måste" vara som dom är, och jag vet hur det känns att vara 11 år och faktiskt bara vilja dö. I mitt fall berodde det på att våldtäkten utlöste min borderline. Jag vet att risken att han utvecklar samma slags sjukdom är enormt stor eftersom både min mor och min far har något liknande,  och alla mina syskon från min fars sida har något liknande, och hans far har något liknande. Det får mig att vilja kräkas över det faktum att jag sökte hjälp förgäves redan när han var tre, att det dröjde tills han var 9 innan de slutade skylla allt på min unga ålder och började utreda honom och att dom har hunnit med EN utredning under dessa år "Nä,  det är inte adhd, men han uppfyller kraven för trotssyndrom som tidigare var en del av adhd, men som nu är en fristående diagnos" och att dom halar på resten av utredningarna. 

Gosh... så... vart ska vi psykiskt handikappade föräldrar med psykiskt handikappade barn ta vägen,  eftersom vi tydligen inte får vistas i det offentliga rummet? Jag är en förbannar bra förälder, min son är en förbannat underbar unge, men vi funkar inte riktigt som "alla andra". Ingen av oss är speciellt duktiga på att sortera alla dessa intryck som det offentliga rummet stoppar ner i halsen på oss, vilket gör att vi bli lättirriterade, snäsiga och då och då faktiskt otrevliga mot varandra. Även i det offentliga rummet. 

Jag vet att vi inte är ensamma. Det finns måååånga som har det på samma sätt som vi, så egentligen är det kanske inte oss det är fel på? 

Egentligen så är det kanske det offentliga rummet det är fel på, speciellt med tanke på att alla satta diagnoser ökar år för år för år. 

Det krävs en by för att uppfostra ett barn, så enkelt är det. Men vi här i fina västvärlden ska stänga in människor med svårigheter, istället för att låta dom komma in i värmen och hjälpas åt att vägleda dom mot rätt väg. Inte med pekpinnar, utan med värme och kärlek och förståelse.