Finns det något annat än inre kaos och misär?
Den senaste tiden har jag mått så sjukt dåligt och jag är så besviken på mig själv. Varför har jag blivit sjuk igen? Varför i helvete har jag tillåtit mig själv att gå ner mig IGEN?! Varför tar jag aldrig mig själv på allvar innan det är för sent?
Jag trodde verkligen att det här var ett avslutat kapitel, att nu... NU var det ta mig fan min tur att må bra. Helvete vad man kan bedra sig.
I förrgår tog jag slut. Portarna öppnade sig, muren rämnade och fan vad långt ner jag föll.
Tanken var att jag skulle ut och röka, och sen gå och lägga mig, det skulle bli så skönt efter ett par tuffa dagar, och helt ärligt hade jag sovit dåligt och jag hade tänkt mycket på självskador, sagt och gjort.
Jag gick ut och rökte. Helt plötsligt började jag gråta, men visst, jag var trött. Väldigt trött. Ibland gråter jag en skvätt när jag är trött, inget konstigt med det. Så jag rönte färdigt och gick in, jag orkade inte ta mig längre än till trappen. Och där satt jag och grät i 1, kanske 2 timmar.. Sen dess har jag bara velat sova...
Jag vill inte vakna på mornarna och jag vill inte heller gå och lägga mig på kvällarna, för gör jag det så kommer morgonen så obärmhärtligt fort.
Det enda som snurrar i huvudet på mig är självskador av olika slag, alkohol och sömn.
Min dröm just nu är att ta med mig vin, mobilen, laddaren och hörlurarna in till min "mancave", låsa dörren och ligga i min nya mancavefåtölj i flera veckor... ligga och bli full och självskada ostört och ifred.
Igårkväll lyckades jag inte ens hålla undan självmordstankarna... Fantiserade om en ny överdos. Fast utan ånger denna gången. Jag vet att det är hemskt, men tänk vad härligt att bara somna in, och sen slippa vakna igen. Slippa rädslan, ångesten, världen.
Jag orkar inte ens be om ursäkt för att jag tänker så, ångesten får mig att må illa och vilja kräkas. Har mått illa i flera dagar. Trots att jag fortfarande tar alimemazin tre gånger om dagen. Kanske man skulle höja dosen lite en kort period? Den medicinen får jag ju "fepplar runt" med för min läkare, så länge jag inte överskrider maxdosen.
Eller så kanske jag helt enkelt ska sluta ställa in tiderna hos nya psykologen? Minns fan inte när jag var där sist... tidigare idag var jag nära på att skicka facebookmail till min gamla psykolog, och skriva att det inte funkar med nya, att jag inte ens vill gå dit, men jag lyckades bita mig i tummen.
Tror inte att det är så uppskattat att veta att ens föredetta psykpatient letat reda på en på Facebook ^^ har redan testat det med en annan av mina förra psykologer, när jag bad honom om en sen remiss två år efter att jag hade slutat hos honom ^^ han svarade inte ens :P
Hur som helst... snart ska jag sova. Har bestämt mig för att gå och lägga mig samtidigt som minstingen idag (och därefter minst ett par gånger i veckan ett tag framöver), i hopp om att få ordning på de sköra bitarna av mitt inre...
Samtidigt vill jag väldigt gärna gömma mig ett tag i min mancave.. Där, dit verkligheten inte är välkommen. Där jag befinner mig i skapandets värld, skrivandets, ritades och musikens värld. (Där jag kan självskada om jag vill. Bara vetskapen om det gör mig lugn och hyfsat ångestfri när jag är där inne).
