Jag önskar så förbannat att jag var som förr.
Jag brukade se mig själv som en stark person, som sket i vad andra tyckte och som körde på sitt eget race. Jag hade en annan ork än vad jag har nu för tiden. Jag prioriterade helt annorlunda. Till exempel så sket jag i städningen, det var viktigare för mig att vara en närvarande och rolig förälder än att ha det rent hemma. Ofta såg det ut som om en bomb hade exploderat mitt i vardagsrummet, faktum är att det väldigt ofta var riktigt sunkigt, men jag hade ork, lust och tid till att vara ute och vara fysiskt aktiv tillsammans med min son flera timmar om dagen.
Jag är fortfarande inget fan av ordning och reda, katterna brottas med dammråttorna och har vi tur så ser vi diskbänken sent på söndagskvällen, men jag orkar ändå inte vara fysiskt aktiv, eller ens speciellt närvarande i mina barns liv.
Jag gillar inte den här depressionen, den har hållt i sig oavbrutet i flera års tid, jag har kanske ett par bra dagar under en månads tid, om ens det...
Jag försöker komma på vad som orsakade den, men jag kommer liksom inte på när mina manier försvann... OJ vilka manier jag kunde få. Jag kunde städa i flera dygn, jag kunde plugga så att jag låg flera veckor fram i planeringen i alla ämnena, jag hittade på utflykter med sonen flera gånger om dagen, jag glömde äta, jag glömde sova, jag glömde sköta min personliga hygien, det var bara go-go-gooo!
Idag känns det helt främmande för mig; jag orkar idag inte städa, jag skulle inte i min vildaste fantasi ens kunna öppna en skolbok, än mindre plugga, jag orkar inte gå ut ens på gården och leka med barnen, än mindre ordna så mycket som en utflykt i veckan, inte en chans att jag skulle glömma bort att äta -och skulle det vara så att jag inte hinner äta så tar jag igen det med råge på kvällarna, jag skojar inte om jag säger att jag skulle kunna sova i en vecka, och jag orkar inte duscha mer än absolut nödvändigt, och såhär har det alltså varit i flera år.
Någonstans tog det stopp. Jag sov inte på dagar, kanske veckor, Jag började se demoner, jag vaknade på nätterna av att något tog strypgrepp på mig, jag drömde fruktansvärda mardrömmar, så jag vågade inte somna, jag vågade inte längre gå in i sovrummet -där fanns demonerna, alla människor runt mig var enbart ute efter att krossa mig.
jag var riktigt, riktigt sjuk, högst troligt sjukare än vad jag någonsin varit -men jag vägrade inse det.
Helt övertygad om att det var lägenheten som var problemet började jag leta efter något nytt ställe att bo på. Det sa helt enkelt stopp. Jag gick upp från ca 65-70kg till nästan 100 (nu väger jag över 100 kilo) på väldigt kort tid, och det bidrar säkert till mycket av min trötthet, speciellt i samband med att jag Jojobantar... (för ett par år sedan gick jag ner 20 kilo på ett par månader, 20 kilo som jag gick upp igen på ett par veckor,) Jag kunde helt plötsligt somna stående (vilket jag säkert kan även idag om jag bara försöker lite), efter att inte ha kunnat sova alls, mardrömmarna var kvar, jag hade så lite ork att jag inte ens orkade borsta tänderna. Jag orkade inte plugga, jag ville helt enkelt inte längre, jag gjorde allt i sista stund, när det gått upp för mig att jag inte skulle dö ifrån den uppgiften heller, men jag vet inte vad som fick mig att börja hallucinera på det sättet.
Vad var det som hände som gjorde att mina manier gick över till det? Kan det ha varit en psykos? Är inte psykoser mer utbredda? Demonerna fanns ju bara i min lägenhet? Det är skrämmande att tänka tillbaka på det här sättet... Jag gör det inte helt utan rädsla för att det ska "komma tillbaka", men jag tror på att gå igenom det förflutna, för där någonstans finns sanningen. Det förflutna gör så satans ont att gå igenom, bara... Och -som jag sa till min psykolog i torsdags- det är något jag helst av allt inte vill göra ensam egentligen, men jag vill heller inte ta dit någon som inte kommer hjälpa mig städa reda på all skit som ligger där, vilket är anledningen till att jag inte kunnat gå in på det tillsammans med någon av mina psykologer. Jag vet att dom inte "stannar" och hjälper mig att bli färdig. "När blir man färdig?" Jag vet inte... Jag vet bara att jag inte litar tillräckligt på mig själv för att riskera att behöva stå ensam och reda ut skiten.
