totaltkaos.blogg.se

Jag känner mig gladare, jag har mer ork till ungarna och mer ork till livet över huvud taget, jag börjar helt enkelt bli mer lik den inre bilden av vem jag är. Jag Känner till och med buset bubbla i mig när jag ser lövhögar och vattenpölar, och det var LÄNGESEN. 

Både självmordstankarna och självskadetankarna finns kvar, såklart, dom har ju trots allt varit mina allra bästa vänner under väldigt många år, men jag känner inget behov av att "göra slag i sak" med något av det. 

men det är ovant och ibland skrämmande att må såhär bra. Jag går runt och väntar på att det ska vända, samtidigt så känns det inte så troligt att det kommer vända. Men det är en oro som alltid kommer när jag mår hyfsat drägligt. 

Fan, jag känner mig lite löjlig faktiskt. Som på väg från dotterns förskola imorse, det "regnade" löv, och jag kunde inte hjälpa det, men jag snurrade runt med händerna i luften och ett fånigt leende på läpparna. Men det är sånt jag har saknat. Det är sån jag EGENTLIGEN är. Jag är barnslig och rolig och busig och jag älskar att leka.

 Minns under mina bra perioder när sonen var liten, vi gick ut och hoppade barfota i sommarregn,  jag klättrade runt mer på lekplatsen än vad han gjorde, vi byggde kojor under köksbordet, vi hoppade i lövhögar på hösten och vi byggde snögubbar och snölyktor till förbannelse, vi gjorde lövdekorationer och vi plockade blommor och vi gjorde rönnbärshalsband och vi spelade fotboll och vi gjorde pumpagubbar och vi släpade upp massa snö till balkongen, för vi ville minsann ha snögubbe och snölyktor där också och vi dansade och sjöng och klädde ut oss och vi hade verkligen skitkul. 

Sen har jag inte haft några bra perioder på många, många år. Och nu känner jag att jag kommer närmre och närmre igen. Än så länge är jag bara på "Åh,  det här skulle vi kunna göra!", men jag hoppas verkligen att jag börjar må såpass bra att jag orkar GÖRA det också.