Balsammetoden och jobbångest
Nu får mitt hår starta om från början med balsammetoden. Det är första gången jag kör detta, men det känns redan väldigt bra. Gjorde slut med shampoo igår, och har sedan dess kört en 24-timmars kokosoljeinpackning, och en entimmes proteinbalsaminpackning. Tänk att man märker skillnad såhär fort efter att man gjort sig av med alla silikonbaserade produkter. Mitt hår är såååå lent. Har nog aldrig haft såhär lent hår, behöver nästan inte ens sova med det uppsatt, för topparna sticks inte längre. Tror absolut att detta är lösningen för mitt döende hår.
Och så det här med jobb. Blev ju arbetslös i fredags i förra veckan. Igår var jag på anställningsintervju på ett hotell här i byn, börjar på prov på måndag 09.00.
MEN. Jobbet innebär arbetskläder. Med korta ärmar. Och jag, mitt korkade jävla arsle, glömde, för första gången i mitt liv, informera arbetsgivaren om hur mina armar ser ut. Har sån jävla ångest över detta. Det är ett fint hotell, liksom. Sönderslamsade armar känns inte sådär jävligt passande. Visst, jag ska "bara" städa. Men jag representerar ändå det där "fina".
Dom har en policy mot piercingar. Tror nog att dom har en policy mot psykisk ohälsa också.
Vad händer om det är en dealbreaker? Tänk om dom inte vill ha mig, bara för hur jag valt att göra för att orka överleva?
Först var jag tvungen att käka abnorma mängder lugnande i ett dygn för att fixa att gå på intervjun, som liksom blev av så jävla snabbt. En kompis fick nys om att jag sökte jobb och snackade med sin chef som sa att jag skulle komma på intervju dagen efter, och intervjun plus rundvandringen gick på 10 minuter... Så rent tekniskt har jag fått ett jobb jag inte ens sökt, liksom 😂
Men nu så har jag fått fortsätta att knapra abnorma mängder lugnande sen jag hade kommit hem från intervjun igår, när jag satt där och firade med mitt rosevin och insåg att "helvete. Intervjun gick så fort så jag glömde att ens ta upp det". Och så kom ångesten.
Det värsta är att min sjuka, störda, idiotiska jävla fittfanskap till ärthjärna försöker använda detta som en ursäkt att självskada. Eller värre. "Skiter det sig så fååååår jag självskada. Hur mycket jag vill. Hur djupt jag vill. Med vilka metoder jag vill" ja, för det lär ju hjälpa mig att få nästa jobb. Jävla pygméhjärna. Har en känsla av att jag kommer ha jävulskt svårt att hantera måndagens nederlag.
Frågan är om jag kanske borde packa en väska för att förbereda inför det värsta tänkbara scenariet; att jag behöver åka till psykakuten.
Nu hoppas jag ju naturligtvis att det på något sätt ska lösa sig, att jag kan få dispens med hela kortärmad piké-grejen, eller att dom helt enkelt inte bryr sig.
Men sen så har jag ju en väldigt stor del av hjärnan, som är mycket sjukare och jävligt dålig på att resonera logiskt, som hoppas på att det ska skita sig fullkomligt, så att jag har en anledning att gå hem och... Ptja... Vara sjuk.
