Jag är så arg och så chockad...
Det hände en riktigt sjuk grej i helgen, när jag och min kompis var ute, en grej som får mig att ifrågasätta min egen existens på riktigt. Jag blev drogad. Tack och lov känner jag mig själv tillräckligt väl för att fatta vad som hade hänt, att jag blev alldeles för plakat alldeles för sent för att det skulle vara på grund av alkoholen jag druckit. Och som tur väl var så fattade min kompis att det verkligen var något som var fel, så vi lämnade krogen. Vi gick mot pizzerian och ett par meter från entrén så kom killen ifatt oss (det måste varit han), han tyckte att min kompis var hemsk som hjälpte mig därifrån, han menade att jag var såpass wasted att man inte kunde förvänta sig bättre än att jag ville bort, men min kompis borde ha talat mig till rätta. Under samtalets gång hade vi kommit fram till pizzerian, och jag hade gått in på toaletten, min vän hade ringt efter skjuts men killen hade inte blivit avskräckt, han var kvar. Fick senare veta att han hade hotat henne.
Hade det inte varit för henne, och hennes man, så vet jag inte vad som hade hänt. Och tanken som vuxit i mig sen dess är: om det nu är det som är meningen med mitt liv, så varför har jag inte kunnat avsluta det än?
Det som första killen som våldtog mig sa, ringer konstant i huvudet. Jag känner mig äcklig och förbrukad, trots att inget hände i fredags. Det hade lika gärna kunnat hända. Det hade inte förändrat känslan jag bär på just nu.
Jag vet inte ens om jag fixar att gå till jobbet imorgon. Jag vet att jag inte borde må som jag mår, med tanke på att inget faktiskt hände, jag borde tacka min lyckliga stjärna för att jag kom undan. Men det rev upp så mycket som inte hade läkt än...
