Tankarna gömmer sig
Jag halvligger här i min säng på avdelningen och lyssnar på musik och dricker kaffe och jag "försvinner" då och då. det kallas tydligen dissociation, fick jag reda på av min psykolog igår. När han berättade om vad det innebär så insåg jag att jag hade en ganska allvarlig form av dissociation när jag var yngre. Jag hade "blackouter" ganska ofta, där jag inte mindes något alls.
Psykologen jag hade på den tiden nämnde inte ett ljud om dissociation när jag pratade om mina blackouter, vilket gör mig riktigt irriterad idag. Han visste hur jävla rädd jag var för det. Han visste att jag var sjukligt rädd att det var något allvarligt. Tycker att han hade kunnat kläcka ur sig vad det var och att det var hjärnans och känslornas sätt att skydda sig själva på.
Jag vet, det är historia, men det är ett frustrerande stycke historia. Det finns så mångà grejer som jag avser att den psykologen gjort "fel"...
Hur som helst... Jag tycker att det är ganska skönt att "försvinna", om man bortser från att en sak som normalt sett kan ta tio minuter helt plötsligt tar en halvtimme :P
Tankarna liksom svävar iväg till Ingenting och dröjer sig kvar en stund innan dom återvänder till mig...
Jag sov förresten för länge idag, så jag missade frukosten :( och jag har inte ens orkat göra mig i ordning än.. Om man kanske skulle ta tag i sitt liv lite?
