totaltkaos.blogg.se

Jag är så fruktansvärt rädd att bli dålig igen. Jag är så trött och självskadetankarna har kommit tillbaka. Har i och för sig inga självmordstankar, men självskadetankarna gör sig mer och mer påminda. Jag vet inte om jag orkar stå emot. Jag vet, det låter löjligt som satan, men självskador är som en drog för mig. Jag får endorfinkickar när jag skadar mig själv, och jag får riktigt jobbiga abstinensbesvär när jag försöker sluta. Så är det för dom flesta som ägnar sig åt "självstympande handlingar" som det så vackert kallas. 

 

Det värsta med alltihop just nu, det är den här förbannade tröttheten. Den pekar på allvarlig depression. Allvarlig depression leder till sinande krafter, sinande tålamod, sinande vilja och även sinande självbehärskning. Allvarlig depression leder till ökad trötthet, det gör mig grinig och lättirriterad, är man grinig och lättirriterad så blir man lätt arg när ena barnet är mitt i sin värsta treårstrots, och det andra barnet är fast i sitt trotssyndrom, medan det tredje barnets mamma verkar vilja hitta nya knappar genom att trycka på gamla beprövade knappar, blir jag arg eller sur och vresig så hackar jag på mig själv. jag är världens sämsta mamma och världens sämsta fru och världens sämsta människa. Jag förtjänar inte att bli frisk. Jag förtjänar inte att vara fri. Och vips så faller jag igen. Och igen. Och igen. Och igen. Så har det varit mer än halva mitt liv. Jag förtjänar det värsta.

 

Varför?

Har jag mördat någon?

Nej.

Har jag varit rent elak mot någon någon gång?

Jag gav mitt fadderbarn i skolan ett fiskhuvud i skämtpresent när jag gick i trean, det är nog det värsta jag gjort.

Har jag misshandlat någon?

Jag hamnade i en del slagsmål som yngre, men jag slog aldrig varken första eller sista slaget. Däremot råkade jag göra så att axeln hoppade ur led på en tjej i min dansgrupp när jag var 11-12, men det var under lek och vi hade båda kul fram tills det hände.

 

Nä, jag vet också rent logiskt att jag inte är sämre än någon annan levande varelse, det är snarare så att jag är så rädd för att göra någon ledsen/upprörd/sårad så att jag slår knut på mig själv (såvida jag inte undviker människor över huvud taget).

 

men nu är jag alltså rädd för att jag snart är tillbaka på ruta ett. Igen och igen. Jag är så SATANS trött på att misslyckas med allt! Och jag är så SATANS trött på att vara så satans trött.