Det är ett helvete att älska mig
Idag har jag ägnat mig åt "må-bra".
Mitt inre är så kaotiskt så jag vill bara hitta av-knappen, det är rätt skrämmande... Kan liksom inte ens förklara VAD det är som är så kaotiskt, inte ens för mig själv.
Allting snurrar liksom runt skitfort. Får inte tag i en enda vettig tanke eller adekvat känsla.
Så idag har jag gjort saker jag mår bra av; städat i förrådet (och det tog heeeela dagen. Det är numera fint och organiserat) och nu ikväll har jag målat. Det blev en helt okej tavla. Gillar den, till och med.
Imorgon ska också ägnas åt "må-bra". Jag ska fixa i ordning på vår lilla trädgårdstäpp; plantera, klippa gräs, rensa ogräs, klippa häckarna och drömma om min rosrabatt.
Försöker att låta kroppen jobba lite nu när huvudet är kaos. Försöker hålla rutinerna trots semester (väckarklockan ringer 7, oftast vaknar jag och går upp, nån gång vaknar jag och somnar om och ett par gånger har jag inte ens vaknat), och försöker lägga mig i hyfsad tid.
Men så kommer tårarna. Och den oförklarliga ilskan. Frustrationen över att jag aldrig blir frisk. Jag blir aldrig bra. Tyvärr så yttrar det sig i ilska och hur jag än försöker hålla det inombords, så går det ut över dom som står mig nära.
Det är ett helvete att vara älskad av mig. Det är ett helvete att älska mig. Hade jag vart dom så hade jag klippt banden så snart som möjligt.
