När man glömmer hur man andas
Idag, på jobbet, när jag stod och diskade kantiner, så insåg jag att jag helt enkelt, för en stund, glömt bort hur man andas.
Det var inte en panikattack, utan det var bara det att den delen av hjärnan som styr andningen tog semester en stund.
Visst, jag är jävligt glömsk "nu för tiden"...
Glömmer ta mediciner (trots larm på telefonen),
Glömmer spola,
Glömmer äta, glömmer att jag HAR ätit (tur att jag loggar all mat jag äter),
Glömmer telefonen på jobbet, Glömmer bort vilken tid mini ska vara på förskolan,
Glömmer hennes regnkläder och extrakläder hemma (tack och lov har hon inte behövt dom just dom dagarna), glömmer mobilladdaren hemma,
Glömmer vilka dagar bonus kommer/ska gå till mamma,
Glömmer ge kattfan P-piller, så stackarn löper just nu,
Glömmer vattna blomjävlarna,
Jag och T sprang runt och letade efter grytlapparna igår, för jag kom inte ihåg var jag hade lagt dom.
Jag skulle kunna skriva en bok helt enkelt om alla saker som försvinner i det där svarta hålet som låtsas vara mitt huvud.
Jag vet ju varför, jag gör mer än vad jag borde, och det är det som är sjukt.
Jag VET att jag är utbränd, och då kör jag ÄNNU hårdare, typ som för att jobba ikapp det jag kommer "missa" när det gått käpprakt åt helvete helt och hållet.
Imorgon blir rolig... 🦄
Städa en förskola 6.30-9.30, springa till nästa förskola och städa den och lägga upp lunch och ta lunchdisken 10-13.30, sen ska jag vara i barngrupp 14-17.
Jag känner mig så satans jagad. Alla mina arbetsgivare messar och/eller ringer minst en gång om dagen, och jag orkar inte ens svara. Och vissa väl utvalda arbetsgivare ljuger jag för. "Tyvärr, ska bort", "tyvärr, är bokad redan" och såvidare.
Jag är så slut så jag orkar inte ens vakna när jag drömmer mardrömmar.
Huvudet känns som en blandning av cement och tornado. Tungt som fan, men ihåligt, liksom. Och såpass blåsigt att inget kan vara kvar.
Och kroppen... ja, den jäveln håller på att sluta följa order.
Viktplatå, värk överallt (och där jag inte har värk-värk har jag istället träningsvärk, men den typen av värk gillar jag), svårt med "pill-saker" (typ knyta skor, ta upp bestick, dra upp dragkedjor och såvidare.) och så har jag fått nån jävla överansträngning i skenbenen efter min joggingrunda i förrgår. Och jag knakar! Axlarna, knäna, fotlederna, handlederna, ryggen, fötterna, höfterna. Alltså alla leder knakar.
Ska iallafall få träffa min nya psykläkare på tisdag. Dock misstänker jag att jag arbetar med hens barn, så högst troligt kommer jag vända i dörren. Vi får se.
