totaltkaos.blogg.se

Imorgon är dagen D. Dagen jag hade planerat att lägga in mig på Stället Där Det Är Okej Att Bryta Ihop. Även För Mig, få ordning på medicinerna, speeda på samtalsstödet lite, kanske till och med få igång en ny utredning. 

Men det kom, som vanligt, jobb emellan. Vikariatet blev förlängt till april, plus att hälsokosten vill ha mig några dagar, och hotellet hörde av sig idag också "vi hoppas att du vill komma tillbaka till oss nu när lågsäsongen lider mot sitt slut". 

Jag vet, jag har egentligen bara mig själv att skylla, min egen oförmåga att säga nej. 

Men jag känner mig så jävla livegen. Arbetsförmedlingen drar i mig, förskolorna drar i mig, hälsokosten drar i mig, hotellet drar i mig... "Askungen, kom hit!" Samtidigt som alla som känner mig privat skriker "dra i bromsen! Sakta ner! Tacka nej!"

Allt jag vill ha är EN fast tjänst. En trygghet. Och det låter hemskt, men något att bli sjukskriven ifrån. Blir jag sjukskriven nu, så försvinner 5 av 6 jobb, bara *poff*, och det som blir över är två timmar hit och en dag dit, och då måste jag börja om igen när jag blir "frisk", vilket kommer leda till att jag blir sjuk igen. Och ja, ni fattar.

Hade verkligen hoppats på att inte få förlängt. Och hade verkligen hoppats på att hotellet skulle ta bort mig från vikarielistan när de såg min nya frisyr (dom är väldigt "classy" och lite gammalmodiga), men nejdå "Det gör inget 

med håret, det ser fint ut!" 

Mmmmm, tack. 

Jag vet att jag är fruktansvärt otacksam. Jag har en jävla tur. Men när man inte känner igen sitt egna tankemönster, och man börjar koka inombords så fort nån säger ens namn (eller "mamma" för femtielfte gången den minuten, för den delen), eller när telefonen plingar, då är man inte längre skitsugen på att få mer jobb "kastat" på sig. Jag kommer dö om jag "går tillbaka" till hotellet. Det kommer ta död på mig. Jag har inte hunnit resa mig sen jag "slutade" där, faktum är att jag fortfarande, efter två månader, inte slutat falla. 

Fan.