Kaos från insidan och ut
När allting spiralar åt helvete, man inte kunnat sova ordentligt på evigheter, när självhatet, självföraktet, själväcklandet och paranoian blomstrar ikapp med ångesten och depressionen tar överhanden. That's the Good stuff.
Jag hade det under kontroll länge. Jag tycker faktiskt det. Inte så att jag inte kände av det, naturligtvis, men jag visste vad som var på riktigt och vad som var hjärnspöken.
Någonting hände. Någonting har hänt under lång tid. Och nu har någonting tagit slut, i mig.
Trodde att bristen på själv- och impulskontroll hade med upptrappningen av medicinerna att göra, men då hade det väl lagt sig vid det här laget? Det är ju "evigheter" sen jag ändrade doserna.
Ser samband i allt. Samband som inte finns. Eller finns dom? Jag försöker verkligen skilja på hjärnspökena och verkligheten, men det är svårt som fan när gränserna suddas ut såhär. Jag brukar ha rätt okej koll på vad som är vad. Men nu? Jag vet inte.
Jag har verkligen ingen jävla aning. Inte om nånting.
Och jag gillar fan inte den jag är just nu.
Jag offrade precis två väldigt fina människor till förmån för paranoian. Dom har fått stå ut med en del sista tiden och jag klandrar dom inte för att dom fått nog.
Nu skiter sig resten också. Jag har inte skitmycket framtidstro. Snart kommer jag inte ens märka att jag sårar folk.
Avslutade de sociala medier som gick att avsluta för ett tag sen, och de som inte gick att avsluta nöjde jag mig med att avinstallera.
Tänkte inte på det då, men ser nu att det är faktiskt så jag alltid gjort en stund innan det brakat åt helvete.
Jag är paranoid. Jag är grälsjuk. Jag självhatar. Jag kämpar inte ens emot depressionen längre, gråter fan hela tiden, känns det som. Jag gör folk besvikna på mig till hälften medvetet. Jag får folk att hata mig och dom som jag inte lyckas få att känna hat, dom skjuter jag bort, sårar, stänger ute. Och funkar inte det så hatar jag.
Närå, jag har aldrig vart här förut. Och det har ju alltid slutat jävligt bra.
