Jag är så trött.
Åter igen, nej, ingen behöver oroa sig, jag kommer inte göra något dumt, jag bara... ventilerar.
Jag är så heligt jävla trött på livet.
Livet innebär bara problem, bråk, meningsskiljaktigheter, för mycket jobb, för lite glädjeämnen, för många avgrunder, för lite pengar, för lite tid, för lite ork.
Varför måste jag störtdyka varenda gång? Varför kommer avgrunderna så nära varandra just nu?
Varför blir mitt jävla fucking liv aldrig harmoniskt och välbalanserat och kärleksfullt och roligt?!
Varför i hela helvetet är det så jävla viktigt för universum att krossa mig igen och igen och igen? Det är fan inte rättvist! Jag har gått igenom tillräckligt mycket skit nu, tycker jag. Universum kan fan hitta nåt annat mobboffer. Jag vill inte vara med!
Jag vill sova, jag vill skratta, jag vill gråta... Jag skulle vilja sova i flera år. Jag är avundsjuk på törnrosa. Hon fick sova i flera år utan att nån brydde sig.
Å andra sidan är jag även avundsjuk på alla som lyckats ta livet av sig också, medan jag fortfarande är kvar trots flera försök. Det är inte heller helt jävla rättvist. Eller friskt.
Gudars skymning. Jag behöver en psykolog som ser igenom min skit. Jag behöver M. Han bara satt och flinade när jag höll upp min mask. Sa inget, bara flinade och stirrade på mig tills jag blev tillräckligt obekväm för att bli arg, och då är masken körd, för när jag är arg så gråter jag, och gråter jag så kan jag inte sluta gråta och så kommer allt ut. Hade hade inte tillåtit det att gå såhär långt. Han hade sett till att jag tog tag i det för länge sen. Jag måste ringa på måndag och höra hur det blir med hela samtalsbiten. Jag vill inte ha nån ny egentligen. Men jag måste. Typ för flera månader sen.
Jag är så trött!
