totaltkaos.blogg.se

Hur gör man? 

Jag försöker verkligen ta kontrollen. Men det går rätt jävla dåligt.

 

Jag träffade min nya läkare igår, vilket jävla STOLPSKOTT. Seriöst, hen måste ha fått sin jävla läkarlicens i honungspuffarna. 

 

För det första så vrålökade hen mina doser. (Ja, varför dra ut på det när man är EXTREMT känslig för medicinjusteringar?)

För det andra tog hen bort mina begränsningar när det gäller att hämta ut medicin. (Grattis, skitbra jobbat. Känns inte alls som att du vill att jag ska ta livet av mig så att du slipper mig) 

Sen tyckte hen att Propavan (sömntablett) var ju inget för mig, men.... Lite benzo kanske? "Skriver ut 5 paket till dig" (Yay! Alltså... Jag gillar benzo. Det är en jättemysig medicin. Och däri ligger problemet. Min sjuka sida jublar, den friska är asförbannad) 

 

Jag har inte varit 100% ärlig mot mina nära och kära om hur illa det är, förrän igår, berättade både för mina närmsta vänner och för T att jag hör röster, ser saker som inte finns, är paranoid som satan, har tokmycket ångest hela tiden och allmänt mår skit och är suicidal. (Därav min ilska gentemot läkaren, för jag var faktiskt ärlig mot hen också, och då gör man inte som hen gjorde) 

 

I och med att bland andra T läser här väldigt frekvent, så har jag alltså inte kunnat skriva om det här heller.

Men det känns skönt att de faktiskt vet om det nu. Det är en liten sten som släppt, liksom. Men nu känns det ju bara som att dom går runt och väntar på att jag ska flippa helt.

 

Idag fick jag tillbaka ångesten i halsen igen. Den där som fick mig att sluta äta för någon/några månader sedan. Den här gången får jag inte ge vika för den. Jag ska tvinga i mig maten. Eller ja, just nu pulvrar jag, så jag ska tvinga i mig pulvret. För jag har precis börjat få rätsida på viktnedgången igen. Får inte sabba det en gång till, för då kommer jag ge upp. Snart är jag nere under 80. Kanske så snart som imorgon. 

 

Jag måste snöa in på något xD

Och då väljer jag Finska. 

Jag hade en gång i tiden en dröm om att arbeta som tolk, i och med att jag älskar språk. Nackdelen är att jag är förbannat dålig på uttal - Och att jag inte har någon som helst möjlighet att utbilda mig till något xD Men jag tänkte iallafall, att om jag klarar av att lära mig finska, som är det 5:e svåraste språket att lära sig, då kan jag fan allt. Så ikväll ska jag signa upp mig på en internetkurs. 

 

Och gitarr skulle jag ju också lära mig. 

 

Och så ska jag hinna fundera över låten som J skrivit åt mig. 

 

Och så ska jag hinna fokusera på mat och träning. 

 

Och så ska jag hinna med att arbeta. 

 

Och så ska jag hinna med att vara pedagogisk hemma också. 

 

Och så ska jag orka fortsätta dölja mina psykiska problem. 

 

Och så har jag bestämt mig för att dra igång projekt "Måla om köksmöblerna" igen. 

 

Och så håller jag ju visst på att rensa ut hemma, inför vår årliga Tippen-tripp. 

 

Har jag nämnt att jag inte orkar mer? 

Kroppen är helt slutkörd, den friska delen av huvudet är helt slutkörd och vill sova i fem år, och den sjuka sidan pendlar mellan en väldigt stark vilja att dö till att ha femton miljoner grejer på gång. På typ fem minuter. och sen tillbaka igen. Jag blir ju så satans trött av och på mig själv. 

 

Visstja, nämnde för läkaren också att jag vill göra ny utredning, för att jag tror att det är något annat. typ "större". Och jag är trött på att bli behandlad som en obildad jävel som bara överdriver allt. Nej, jag överdriver inte. Ni underdriver. Och jag är väldigt bildad i mångt och mycket. Men har man Borderline så.... Det spelar inte skitstor roll vem man är eller vad man kan, man blir ändå behandlad som Lilla gumman, du vet inte vad du pratar om, sitt ner och var tyst nu när farbror doktorn sabbar ditt liv med mediciner. Och gud vad jobbig du är när du har synpunkter. Och när du kastar fakta i ansiktet på mig. "Jag tror att vi är klara här nu"